Trist liv...
Just nu är det ett trist liv.I åtta veckor har jag inte gjort något förutom kollat tv och spelat spel på facebook, sjuk i nio veckor. Märker att jag börjar bli folkskygg och det är jobbigt! Samtidigt säger min rationella bit av hjärnan att det beror just på sjukdomen och att jag faktiskt inte träffar folk. lNedstämdheten beror säkert på samma sak, det plus att ingen ännu hittat varför jag är sjuk. MEN ska till öron-näsa-hals i morgon och de kan förhoppningsvis hitta orsaken. Det värsta med detta är faktiskt inte att jag är snuvig hela tiden, inte ens det faktum att jag har svårt att andas. Nej, jag känner ingen smak eller lukt!! Har haft det i perioder över året men nu är det konstant. Känner om det är syrligt eller salt, men utöver det...NADA. Ett helvete att laga mat. Tur man har vissa grunder i matlagning ;)
Hade besök idag av en jobbakompis och hans härliga fru. Men idag var det inte min bästa dag så jag var trist. Jag orkade helt enkelt inte med besök.
Så utöver min egoism med sjukdomen? Inte mycket. Sitter ju mest hemma. Oroar mig för barnen då vi bor i stugan och de i lägenheten. Sonen har börjat skolan igen vilket är bra. Lilla dottern sköter praktiken bra och den stora dottern har ju sitt med sina gullungar :). Ibland har jag fortfarande problem med att inse att jag är en mormor. Känner mig så ung fortfarande även om jag hittar en del rynkor, och ett och annat grått hår som lilla dottern snällt rycker bort..men inte så snäll så hon säger till innan...;)
Angående barn: Man slutar aldrig oroa sig, de ljuger ibland, strular till det, skolkar kanske, bråkar med en, men i det stora hela älskar de oftast en. Jag bara önskade att de hade förtroendet att tala sanning, berätta vad som ligger dem närmast hjärtat och någon gång kunna hjälpa till hemma.
Lev Gott
Kommentarer:
Trackback